Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 mars 1853, sida 2

friad ifrån att grubbla — något som ofta är en följd af den ensamma sjelsbetraktelsen. Det blef sålunda en diversion i Claras känsloriktning, som alltid måste hafva välgörande följder. Sjelf af ett utomordentligt lifligt lynne, afsvalnades glöden inom henne emot Linneas lugnare besinning, och de två år som skiljde dem åt i ålder — Linnka var nämligen 14 år — voro lämpliga att inge Clara en viss respekt för sin väninna, och detta dock utan att förhållandet dem emellan behöfde bli stelt. Hufvuddraget hos Linnga var godhet. Hennes ögon sade redan, att hon egde denna qvinnans yppersta egenskap. Tidigt van att känna resignation, och med det sorgliga förutseendet att aldrig kunna nå någon egentlig jordisk lycka, hade hennes själ så godt som omedvetet vändt sig åt de tröstande tankar, hvilka hafva sitt ursprung i himlen, och om hennes far hade för mycket förstånd för att låta henne öfverlemna sig åt religiöst svärmeri, så fann han å andra sidan sin pligt att icke försvaga hennes böjelse att tänka öfver högre ämnen, och förbereda sig på en, för henne möjligen tidigare än för andra, förestående flyttning till sällare rymder. Hvad han i det förra afseendet gjorde, var att sätta henne i tillfälle att skaffa sin själ en bildning, som kunde gälla som en ersättning för hennes kropps missbildning. Re