Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 mars 1853, sida 2

ADLAD ——— —0——— hos sig, var, som man ser, nu inne hos Ragnarsborg. Men der måstarne äro, der böra väl ock lärjungarne vara, och så hade hela ortens vettgiriga ungdom — notabene sådane, hvilkas föräldrar hade råd att betala — åtföljt karavanen. Man hade ansett det ändamålsenligt, att undervisningen skulle ske gemensamt, emedan framstegen skulle befrämjas af den ädla täflan, och om nu således Ragnarsborg utgjorde en kasern för parlerande, dansande, musicerande, saktande och ridande ynglingar och flickor, och detta kunde icke undgå att vara litet genant för det grefliga herrskapet sjelfva, så tröstade man sig dock dermed, att det snart skulle ha en öfvergång, och hvad ungdomen sjelf beträffar, så kan man lita på, att den ej hade ledsamt. Der var ett stoj och ett skrik från morgon till qväll, att man kunde mista öronen, man lade sig vid skratt och stod upp vid skratt, och såväl flickor som gossar gjorde hvarandra och sina mästare tusende spratt. Hvad som var allra roligast, var naturligtvis dansen. Under sjelfva lektionerne, der de stodo med utspärrade fötter, och gjorde sina långsamma nigningar i de fyra positionerne, hände ofta att de föllo i ett oemotståndligt skratt, då de sågo på hvarandra, och då det gällde att rycka fram i slutna leder, vid herr Linders ett, två, tre, fyra och fem, inträffade gerna alltid att