och gula band; med ljudelig röst sjunger han med i ysalmerne, från första versen till den sista, har uppmärksamhet på predikan, är den förste att stå upp i sin bänk när någon kongl. kungörelse läses, språkar efter gudstjensten på kyrkovallen med bondgubbarne, och tar sig en dugtig kyrksup när han kommer hem. Kommer någon tiggare i hans väg och begär en allmosa, så händer det väl att han gormar och svär öfver att menniskorna äro så lata, och att församlingarne ej dra försorg om sina fattiga, men slutet på visan blir dock alltid, att han tar upp några slantar, kanske tillochmed en hacka. En bland Rusts bästa vänner är sergeant Sköld på Lindkullen — en gammal krigsbuss, som lika med Rust gjort tyska fälttåget, och äfven bär tapperhetsmedalj. Men utom denna medalj bär han ännu en — det är patriotiska sällskapets, hvilken han fått för de betydliga odlingar han verkställt på sitt egande hemman, hvars namn blifvit nyss nämndt. Som Lindkullen ej ligger långt ifrån Ragnarsborg, så brukar Rust ofta hälsa på der om astnarne, då han alltid är välkommen, och då gubbarne dra sitt pass och marjas, tala om sina gamla äfventyr, och allt emellanåt taga sig en Klämm. Turen att hafva de ambulatoriska mästarne