Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 mars 1853, sida 1

Benoit det lilla besväret att på sina resor medföra en med svart skinn öfverdragen hufvudkudde, för att ej på de fremmande ställena nedsvärta de hvita örngåtten, så hade han derföre en rik ersättning genom den ungdomlighet, hans ansigte derigenom erhöll — en ungdomlighet, som ännu mera förhöjdes genom en på små hvita porslinskoppar struken röd substans, vanligen kallad smink, äfvensom genom de artificiella medel våra herrar tandläkare veta att med så mycken skicklighet använda. Så rustad, trodde sig M:r Benoit fullt berättigad att sända de mest lågande blickar åt sina unga elever af det täcka könet, och då dessa vanligen icke förstodo hvad han menade, hvarföre han äfven undgick tillrättavisningar, så trodde M:r Benoit, att han oupphörligt gick från triumf till triumf. I afseende på sitt sätt att föra sig, skulle man lika lätt ha kunnat tagit herr språkmästaren för en dansmästare, så dansande och glad var hans gång, och genom en mångårig vana hade hans fötter fått en sådan benägenhet att vara utåt böjda, att numera det kanske varit dem omöjligt, att antaga en mera naturlig ställning. Återstår nu blott, och endast helt slygtigt, att låta saktoch ridmästaren synas. Det är förre qvartermästaren vid Smålands hussarer, Rust — en äldre man, som efter afskedstagan