——— — — — — ee Insåndt. Under förl. sommar företog hufvudredaktören al Postoch Inrikes-tidningar en resa genom dessa trakter, och vi hafva derefter i samma tidning, under titel af anekdoter, sett några Små uppsatser, som troligen skola hänsyfta på här i orten boende personer, hvilka såsom män med egen öfvertygelse ej i allt hylla de åsigter, som Post-tidningen förfäktar. Ehuru detta småplock till spaltfyllnad ej är hållet i den giftiga och förnärmande ton, som nyligen af en bättre opinion med assky blifvit bränmärkt i en af södra Sveriges tidningar, är likväl sättet att gå till väga lika föraktligt, då anekdotsamlaren äfven här sökt vända sig mot allmänt aktade motståndare med till största delen osanna uppgifter om händelser i deras enskilda lefnad, och rört sig inom ett salt, der häntydningen af namn ej tillåter den påpekade att öppet vederlägga falska smädelser. Insändaren hyser aktning för uttalandet af hvarje åsigt i politiska ämnen, då bevekelsegrunden derför utgår från en ren källa och afser ett lyckligt slut af de meningsstrider, der det sanna slutligen alltid måste uttaga sin rätt; men erfar nu, ty värr! att såväl inom det liberala som konservativa ledet finnas fega kämpar, som med ett lågt enskildt skadebegär uti bakhåll strida för egen sak. Om ock detta stridssätt kan anslå en sämre känsla, skadas dock ännu mera deraf det parti, hvars namn desamma öfvermodigt bära i skölden. Insändaren lemnar härmed för egen del allt vidare yttrande i denna sak, öfvertygad att Postoch Inrikes-tidningen, derest den hädanefter fortfar på samma sätt och derigenom, ehuru en ofliciel tidning, nedsjunker till en skandalpressens medlem, härför icke kan undgå ej mindre att blifva bränmärkt af landets stora tidningar, som ock föraktad af en rätt-tänkande allmänhet; äfven om samma tidning, döljande sig under manteln af ett misslyckadt skämt, skulle lyckas undgå välförtjent näpst af den domstol, som i vårt fädernesland bör vara värnet för en sansad tryckfrihet. En lugn betraktare vid Sveriges vestra Kust.