Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 mars 1853, sida 2

samma i ett mycket hästigt tal. Lord Palmerston sick deri skarpt påskrifvet för det han medverkat till jesuiternes fördrifvande ur Schweiz och med stränghet försarit mot de katholska missionärerne på Otaheiti, hvilket förfarande sattes i fullkomlig jembredd med hvad som nu tadlades hos storhertigen af Toskana. För öfrigt påstod denne katholicismens värde förkämpe, att man icke hade någon anledning att ensidigt göra menniskokärleken gällande till förmån för protestanterna, då man i protestantiska länder förfar med största omensklighet emot katholikerne, till stöd hvarför han anförde Sverges exempel (!!) och huru en katholsk prest blifvit utvisad ur Mecklenburg. Lord John Russel gendref hr Lucas och förklarade hvarje förfölje! lse af en trossckt, ehvad antingen den utgick från en protestantisk eller katholsk regering, för afskyvärd och fördömlig. På grund af dessa åsigter och efter hvad regeringen gjort i Madisiska saken, trodde han, att man framdeles kunde tryggt öfverlemna den i regeringens händer. Flera andra talare uppträdde, bland andra lord Palmerston, hvars föredrag framkallade åhörarnes lifliga bifall. Till följe af ministrarnes förklaringar tog hr Kinnaird sin motion tillbaka. Det är här på sin plats att omnämna, det lord John Russel d. 18 Jan. till engelska sändebudet i Florens i Madiaiska saken afsändt en depesch, hvilken för dess kraftiga språk förtjenar att i sin helhet ätorgifvas. Den lyder som följer: Sir! Enligt er senaste berättelse förhalar storhertigen ännu alltjemt i Madiaiska saken. Men förhalandet i denna sak betyder — dödsstraff. Det kommer på ett ut, om man dömmer en menniska att dö i lågorna såsom Savanarola, celler om man låter henne långsamt pinas till döds i ett osundt fängelse. Några regeringar på kontinenten synas verkligen tro, att de bara behöfva undvika skådespelet af en afrättning på schavotten, för att afvända hatet från sig och från sina offer det medlidande, som väckes genom dödsstraffet för politiska eller religiösa förbrytelser. Detta är en villfarelse. Man vet ganska väl att helsans undergräfvande, modets krossande och andens försvagande blott äro påökningar till dödsstraffet, hvilket alltförofta blir följden af ett långvarigt fängelse. Skulle derför en Madiai dö i fängelset, så måste storhertigen vänta, att hela Europa skall anse honom som en furste, hvilken afrättat en menniska för det den var protestant. Man skall utan tvifvel säga, att Francisco Madiais förbrytelse ej bestått deri, att han var protestant, utan i hans sträfvande att afvända andra srån katholska läran; toskanska regeringen har haft de mildaste afsigter och af förbarmande velat förkorta det i lagen föreskrisna fängelsestraffet, men dylika förbrytelser kunde icke förbli ostraslade. Detta allt dock till föga fromma. I hela den civiliserade verlden skall detta exempel af religionsförföljelse väcka afsky. Ej eller skall det vara den minsta förebråelsen, som göres storhertigliga regeringen, att den så vanhelgat den toskanska Leopolds namn och till den grad afvikit från en välvillig herrskares föredöme. Toskanska folkets fredliga, milda och öppenhjertiga karakter gör denna stränghet så mycket onödigare och så mycket förhatligare. Då saken rör en toskansk undersåte, så kan man säga, att hennes majestäts regering icke har någon rätt att blanda sig deri. Menas dermed, att en inblandning med vapenmakt vore oberättigad, så medger jag, att en sådan inblandning icke läte rättfärdiga sig genom någonting utom den yttersta nödvändighet. Men menas dermed, att hennes majestäts regering icke har någon rätt att föreställa en vänskaplig suverän de förnuftsskäl, som bland de mest bildade nationerne segrat öfver användandet af det borgerliga svärdet till bestraffandet af religiösa meningar, så förnekar jag fullkomligt riktigheten af ett sådant påstående. Ni förständigas härmed att på det eftertryckligaste tala med toskanska utrikesministern och lägga honom innehållet af denna depesch på hjertat. Ni skall göra detta i vänlig ton och icke förgäta att försäkra den regering, hos hvilken ni är ackrediterad, att ingen hyser uppriktigare önskningar för Toskanas oafhängighet och lycka, än drottningen af Storbrittannien. I underhusets möte d. 18 tog sig Disraeli anledning af propositionerne om förhöjdt anslag till flottan att fordra förklaringar öfver Englands förhållande till Frankrike. Lord J. Russel förklarade grannsämjan med Frankrike vara nödvändig och gillade, att den förra ministeren genast erkänt kejsaren; men Englands pligt fordrade att det bevarade en aktning bjudande ställning. Hr Cobden tadlade försvarsanstalterna. Slutligen beviljades de begärda anslagen. Förhöjningen utgör 399,000 och är bestämd för sold, proviantering och skeppsmaterial. Totalantalet af matroser är anslaget till 45,000 man och af marinsoldater till 12,500 man. Premierministern lord Aberdeen har i öfverhuset förklarat, att lord John Russel för länge sedan uppgifvit tanken på att afskaffa vicekonungavärdigheten i Irland. Morning Post för d. 17 dennes innehåller ett bref till Times från hr Mayne Reid angående Kossuths proklamation. Hr Mayne Reid