nor o. s. v., så spändes den lillas nyfikenhet, och hon visade mycken begärlighet att så veta, hvad som stod i den roliga boken. Kuno började således läsningen och förmärkte med glädje, hur hans lilla åhörarinnas uppmärksamhet från sida till sida alltmer stegrades. Mången gång, vid de rörande ställena, såg han tårar i hennes ögon, och åter på andra, der ett lidande var öfverståndet, eller det gick de handlande personerna väl, klappade hon sina små händer af fröjd — med ett ord: en tacksammare åhörarinna kunde han icke ha fått. Det var blott skada, att läsningen alltför snart måste afbrytas, ty fru Bäck, som på intet vilkor ville släppa sitt fremmande ifrån sig, utan att hafva undsägnat dem, lät skicka bud ned till grefven, att han skulle vara så god och stiga upp, för att taga aftonvard, efter hvad huset kunde förmå. Men sedan Kuno losvat Clara att snart komma igen, för att fortsätta läsningen, tröstade hon sig, och ehuru hon visserligen kunde läsa rätt bra innantill redan, tyckte hon dock att hon fattade det bättre, när Kuno läste för henne, hvarföre hon ej bad honom om att få låna boken. Reinius och Kuno, som gjort en lång och mödosam vandring, hade en förträfflig aptit, och gjorde heder åt värdinnans anrättning, hvilket hjertligt fågnade henne, helst hvad unga