Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1853, sida 1

som sin beskyddare — snart sagdt ett högre våsende, med hvilket förtrolighet vore detsamma som närgängenhet. Åsven hörde hon modern tidt och ofta predika för henne om nödvändigheten att visa det grefliga herrskapet samt och synnerligen en djup vördnad, och ehuru Clara ej rätt kunde fatta, hvarför Gunilla t. ex. vore mera vördnadsvärd än andra flickor bland hennes jemnåriga, så sökte hon dock, så godt hon kunde och förmådde uppfatta och efterkomma modrens önskan. Då Clara kom fram, neg hon således, visst icke utan grace, för att vara ett barn, för Kuno, men hastade derpå strax att hoppa upp i knået på Reinius. Denne, i allmänhet tafatt, hade isynnerhet svårighet vid att ta sig ut med barn, helst flickor — det täcka könet var han synnerligen rädd för — och han fann sig alltså högeligen generad vid sådane tillgifvenhetsbetygelser för Clara. Var han stel förut, så blef han det ännu mera, och han höll sig helt och hållet passiv, till mycken fröjd för både far och mor, som väl visste att han fann sig smickrad af den lilla flickans karesser, men kände sig så mycket mera förlägen, då han ej kunde återge dem. Det finnes vissa menniskor, hvilka af naturen icke synas vara ämnade att lyda de vanliga lagarne för kärlek, och i detta fall tyckas vara neutraliserade; dessa, utan att