Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1853, sida 1

— CH—et-t CCCO — —— — han vål annat, sedan hans vän komministern upplyst honom om, att det intresse guvernanten visat Roms antiqviteter endast var hyckladt, och att öfverhufvud ingen qvinna hade sinne för antiqviteter. För honom var sådant emot naturens lagar, och efter den betan hade han svårt att föreställa sig, att qvinnan verkligen egde en själ. Magistern kände således en betydlig lättnad, då komministern gaf Clara en vink att lemna hans knä. Barn ega merendels medvetenhet af att deras karesser äro välkomna, och Clara hade således svårt för att fatta, hur hon kunde vara magistern besvärlig. Hon syntes i ögonblicket litet misslynt, ty hennes beräkning att muntra den eljest så allvarsamme magistern hade slagit fel, men då nu Kuno vinkade henne till sig, tog henne vid handen och föreslog henne att gå med honom ned till sjöstranden, var hon snart åter vid godt lynne. Kunos afsigt var att ge tecken, att man skulle komma öfver från Ragnarsborg med en båt, för att afhemta honom och hans lärare. Dertill tjenade ett valdthorn, hvilket var Kunos trogna ledsagare på hans exkursioner, ehvad det gällde att gå på jagt eller i sällskap med sin informator uppleta antiqviteter. (Forts.) EAAAA :33n3n3 a VERSER