— — —— — — — — vande naturen, ty från Björkudden kunde man urskilja de otaliga små holmarne i sjön Sunden, och man behöfde icke beväpna ögat för att finna, att hvar och en af dessa holmar egde något för sig egendomligt. På omkring en half fjerdingsvägs afstånd, på en i sjön utskjutande landttunga, såg man Odensvi kyrka, som likasom Guds ande tycktes sväfva på ytan afvattnet. Det var en Lördagseftermiddag, i Augusti, mot solnedgången. För att njuta af den behagliga astonsvalkan hade komministern tagit med sig sin skrif-attiralj ut i den till gården stötande ängen, der han hade sitt favoritställe. Det var under ett par hängbjörkar, der, kanske redan i flera mansåldrar, stått ett bord, hvars skifva bestod af en stor bautasten, som hvilade på fyra bastanta klotsar af ek. Han hade nyss afslutat sin predikan, som skulle hållas den följande dagen, och höll nu som bäst på att lära sig vissa ställen derur utantill. Han lät ej härvid störa sig af den gamla Stinas — husets qvinliga allt i allom, näst komministerfrun sjelf — rop på kosötera, dem hon kallade tillsammans, för att lemna sin tribut af aftonmjölk, eller af väfstolens slag på väfkammaren, eller af de fredliga kreaturen, hvilka, kännande igen husbondens röst, samlade sig omkring honom, liksom undrande