Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1853, sida 3

verket en gammal förbrukad qvarnhacka han hittat, men det betydde ingenting, och så underligt ar det med visdomen, att den stundom framlockas, liksom genom ett gäckeri — och hur skulle väl Bäck och Kuno fått njuta af den lärde mannens verkligt intressanta och upplysande föredrag, om icke tillfälligheten velat, att han funnit en utgångspunkt — i qvarnhackan. Begge sågo de ganska väl hur verkliga förhållandet var, men voro för mycket vana vid dessa deras gemensamma väns misstag, för att bry sig derom, och höllo dessutom för mycket af honom, för att genom ett skingrande af hang villfarelse göra ett slut på hans oskyldiga glädje. Så snart Clara der borta ifrån ängen, der hon var med Stina, för att hjelpa henne att mjölka — barn äro alltid smickrade, när de få uppdrag att hjelpa någon — fick se de begge fremmande, kastade hon genast ifrån sig sin lilla stafva och sprang fram till dem. De voro redan gamla bekanta, och isynnerhet trodde hon sig kunna vara förtrolig med Reinius, som hon, alltsedan hon låg i vaggan, sett två eller tre gånger i veckan. För Kuno var hon mera skygg, oaktadt hon varit mycket tillsammans med honom, ofta flere dagar å rad. (Forts.)