Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 februari 1853, sida 2

den. Men Bäck hade äfven en annan plantering att vårda och bevaka. Det var den af de goda frön han nedlagt i sina församlingsboers hjertan. Kyrkoherden, prosten Högstedt, var ett verldens barn, som i srämsta rummet skötte sin ekonomi, och väl höll en sträng tukt inom församlingen, men denna var dock mera ett slags verldslig polisuppsigt, praktisk för det varande lifvet, än denna ömma tillsyn, hvaraf frukterna beredas för ett tillkommande. Uela det egentliga sjalasörjarekallet hvilade således på Bäcks skuldror, och han utöfvade det med lika mycket nit, som moderation. Väl hade han den tillfredsställelsen att se sig lönad härför af sina församlingsboers kärlek, men han hade äfven olägenheter häraf, ty det ådrog honom ovilja från kyrkoherdens sida. Denne kunde nemligen icke utan afund se, att hans församlingsboer i sina ömmare religionsangelägenheter vände sig till komminister Bäck i stället för till honom sjelf, och oaktadt han visserligen helst önskade vara qvitt sådane bestyr, led han dock icke att någon underordnad utan särskild tillsägelse skulle åtaga sig dem. I sitt hus var Bäck, om man så vill, lycklig. Då han gifte sig med sin Dorothea, hade han följt sitt hjertas val. En dotter till hans företrädare, hade de varit förlofvade närmare åtta år, innan Bäck ändtligen, efter att hafva