Bäck, en hedersman, som, likt mången af sina embetsbröder i landsorten, med ett knappt bröd lönades för sitt arbete, utan att klaga, utan att afundas, ja utan att ens tillåta sig hoppet om en lyckligare ställning. Det är en för gammal sats, att förnöjsamheten är den bästa rikedomen, för att den kan upprepas, utan att falla i det platta; men om någon var en lefvande bekräftelse på denna sats rigtighet, så var det komministern Bäck. Och ogerna skulle han hafva skiljt sig ifrån sitt kära Björkudden, äfven om han trott sig om att kunna få ett bättre sacellani. Redan det, att Bäck hade ett öppet sinne för naturens skönheter, skulle hafva gjort, att han ogerna öfvergifvit ett ställe, som i detta afseende var så rikt begåfvadt. Det kunde väl icke gifvas någonting angenämare, än att en sommarmorgon vakna i denna hydda, slå upp sitt fönster, låta den friska luften strömma in och blicka utöfver den sköna tafla, som låg der framför. Och dertill kom ännu mera, som gjorde att Bäck kände sig fästad vid Björkudden. Han var en icke ytlig botaniker, och hade praktiskt användt sina kunskaper i denna väg för att försköna den lilla trädgården, och de unga träd man der såg planterade, voro satta af hans egen hand. Det är icke likgiltigt, att egna en vårdsam uppfostran, äfven åt de telningar, hvilka uppammas af jor