Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 februari 1853, sida 1

— AQAQAAQAOAQAAQAO —äk — — — —— ett pedantiskt sörakt för en nyare tids soreteelser inom vetenskap, konst och öfriga kunskapsgrenar; han hade blott icke sinne för dem, emedan han lefde i forntiden, och det vore rätt illa, om icke äfven den samme får representanter, hvilka känna sin pligt att bevaka dess intressen, hvarför äfven endast tanklösheten kan gyckla öfver de sträfvanden, hvilka uppenbara sig i denna riktning. Om likväl Reinius icke undgått att vara ett föremål för den råa satiren, så blefvo emellertid sådane utfall emot honom med hvarje dag allt mera sällsynta, hvartill måhända i ej ringa mån bidrog den aktning, grefven sjelf visade honom, och äfven lät förstå, att andra borde egna honom. Man finner ofta hos den högre adeln sädane upphöjdare åsigter, genom hvilkas blotta tillkännagifvande den plebejska lusten att ställa sig i jemnbredd med, eller till och med öfver, de verkligt ädla tillbakavisas, och om äfven grefve Gyllenkrona icke egde någon egentlig aktning för vetenskapen, så hade han dock en känsla utaf, att dess idkare stodo honom närmare än dessa hvardagsmenniskor, hvilkas favoritsysselsättning är dessa små ITitans-utsall mot det ädla och upphöjda, det må gälla börd, vetenskap eller menniskovärde, och han kunde icke lida att rangens demarkationslinie i något fall öfverträddes.