Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 februari 1853, sida 1

Reinius var så till vida en man af den gamla tiden, som han företrädesvis älskade forntidens klassiska litteratur. Han var också mera hemmastadd med Egyptiernes, Hebreernes, Grekernes, Romarnes antiqviteter, deras bruk, seder, konstverk, redskap, mynt, än med samtidens, och kunde med lätthet redogöra för hur en plog hos Romarne såg ut, då han skulle stått förlägen, om någon bedt honom beskrifva hur en sådan, som hos oss dagligen brukas, vore beskassad. Han var så till vida en motsats mot det skapande snillet, att, då detta står framom sin tid, stod han långt bakom densamma, och dock var han för ingen del inskränkt. Det händer sällan, om någonsin, att en och samma person blir begåfvad i lika grad med snille och minne — minnet skulle blott vara en tyngd på snillet — och så var minnet hos Reinius den starkaste sidan. Ju kraftfullare minnet är, dess längre bort söker det sin föda, likt örnen, som ej gerna jagar nära sitt hem. Detta torde vara förklaringsgrunden, hvarför gamla personer med lätthet erinra sig hvad som passerade i deras ungdom, då de deremot med möda kunna följa med och behålla i minnet tilldragelserna för dagen. Men om således Reinius af en hemlig kraft kände sig dragen allt längre och längre tillbaka till en aslagsen forntid, så var han dock icke den, som hyste