——————— — — ——— dast till en början svaras, att Reinius, då han stannade qvar på sin obemärkta plats som insormator, söljde sin visja. Så högdragen gresven var, kunde han dock icke undgå att inom sig erkänna, att Reinius i vissa fall hade företräden framför honom. Men det smickrade honom alltför mycket, att till sin sons lärare ha en person, som i alla lärdas ögon innehade en hög rang, för att gifva honom minsta anledning till missnöje med sitt vistande i det grefliga huset. Flere gånger hade grefven slagit fram, att han önskade öka på Reinius honorarium, men detta hade denne alltjemt afböjt, emedan han sjelf ej ansåg sig göra rätt för mer än det han hade. Erbjudande af lifstids-pension, sedan en gång Kunos uppfostran var fulländad, hade han likväl antagit, och då han egde ganska få behof eller anspråk på lifvets beqvämligheter, så lefde han på Ragnarsborg ett, om icke lyckligt, så åtminstone lugnt lif, och kunde utan egentligt bekymmer motse sin framtid. (Forts.) 0 AS eDeDeDe