ytterst späda formerna kunde icke vara ämnade för något strängare arbete, och oaktadt blott ett barn, voro de aristokratiska dragen — en följd af ett genom flera ätteleder outspädt adligt blod — hos henne bestämdt utpreglade. Hennes hy var så mjell, att man nästan tyckte att en vindflägt skulle kunna förstöra den; hennes hår hade denna obestämda färg, som hvarken tillåter att man kallar den röd, gul eller hvit, och hennes ögon hade en gulaktig glans, sådan man stundom ser den afspeglad på höstmolnen, efter solnedgången. Det torde vara svårt att föreställa sig, att någonting skönt kan bildas af en sådan gruppering, och det måste medges, att detta icke kan ske på annat sätt, än att vara förndmt skön. En person, som nära nog kunde räknas som en medlem af familjen, var Kunos informator — eller, som grefven älskade att höra honom benämnas, guvernör — magister Reinius. Och magister var icke hos honom någon tom titel, såsom vanligt hos informatorer, ty han hade varit primus vid 18:års promotion. Han hade nu redan tillryggalagt sitt fyrationde år, och om man undrar, att han, oaktadt stora kunskaper, som skulle öppnat honom vägen till någon lärostol vid en akademi eller ett gymnasium, eller, om han tagit kragen till något af första klassens pastorater, så kan dertill en