att symamsellen för en negligt valt ett band af origtig färg, för att hon skulle få ett anfall af spasmer. Som grefven, hennes man, fann sådant fullt aristokratiskt, så hade han ingenting deremot, och underlät icke att strängt straffa dem, som på ett eller annat sätt ådragit sig grefvinnans missgunst. Det grefliga parets äktenskap var välsignadt med tvenne barn, en son och en dotter. Sonen, Kuno, var vid den tidpunkt, som här skildras, fjorton år, och dottern, Gunilla, tio. Dessa begge syskon voro mycket olika, men hade äfven mycket gemensamt. Kuno var starkt mörklagd; hans hår och ögonbryn voro af ett i svart stötande brunt, och på lika sätt närmade sig till det svarta hans ögons blå. Hans panna var hög, hans hufvudskål välformad, och hans mun, hvilken lika lätt rörde sig för ett loje, som den var färdig att uttrycka medlidande — det enda lidande den fjortonårige ännu erfarit — var under själens vindstilla kringlägrad af ett stolt, men icke sårande, allvar. Oaktadt ännu så ung, hade hans vext nått sin fullkomliga längd, och om än hans lemmar ej voro utbildade i förhållande derefter, så utgjorde dock det hela ett det mest förträffliga utkast till en manlig gestalt. Naturens afsigter med Kunos syster, Gunilla, anades redan vid första anblicken af henne. De