upphöjelse, utan sastmera deraf, att en sådan utmärkelse i sjelfva verket skulle bli ett nedsättande, ithy att nämnde ätt, som nu på riddarhuset intog en bland de äldsta numrorne bland riddersoch adelsmän, skulle, uppflyttad bland grefvarne eller friherrarne, få åtnöja sig med att taga sista platsen. Uppsostrad i en familj, som af ålder icke vant sig att erkänna eller lemna uppmärksamhet åt andra företräden än bördens och rikedomens, var det icke underligt om grefvinnan Gyllenkrona, likt många af hennes själsfränder, icke trodde sig kunna lefva i någon annan athmosser, än den högadliga. Van att alltifrån det hon låg i vaggan se sina minsta önskningar uppfylida, och under hela sin lefnad icke en enda gång satt i nödvändighet att behöfva tänka på att sjelf sörja för sina behof, var hennes tankekraft slö, och det hade aldrig fallit henne in, att de tjenande bland hennes omgifning voro till för annat, än hennes beqvämlighet. Hon var, om man så vill, en fin varelse, om man dermed förstår, att hon var af en späd vext, ett ytterst sensibelt lynne och en helsa så svag, att den för veckor kunde rubbas genom blotta anblicken af ett oangenämt föremål. Det behöfdes icke mer, än att hennes kammarjungfru dröjde en half minut att komma in, sedan hon ringt, för att hon skulle få hufvudvärk, eller