Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 februari 1853, sida 1

stolt man, af en nästan förkrossande högdragenhet. För ung att kunna hafva tillhört Gustaf III:s tidehvarf, egde grefve Gyllenkrona icke denna sina belefvenhet och artighet i umgånget, som ansågos oskiljaktiga från en äkta adelsman vid slutet af förra århundradet; snarare tycktes han i sina manr och hela sitt sätt att vara, bära pregeln af den stelhet, som i Gustaf IV Adolfs tid började sprida sig öfver nationen, och, finnande sin källa och förebild inom hofkretsen, icke kunde förfela att efterhand genom alla gradationer nedåt göra sig gällande som en attribution för aristokrasien inom alla medborgarklasser. Från en kanske alltför spelande lättsinnighet var steget taget till dess motsats, en dyster och förbehållsam tungsinthet, och om äfven ställningen i landet hade sin del i denna sinnestämning, så torde den dock, till sin yttring i samfundslefnaden, vara att härleda från de förändrade lefnadsvanorna inom hofvet. . Redan tidigt hade grefve Gyllenkrona dragit sig tillbaka från hofkretsen, och satt sig ned på sitt stamgods Ragnarsborg, hvars uppbringande till den högsta möjliga fullkomlighet såsom possession numera utgjorde hans förnämsta ärelystnad. Han hade för sådant ändamål med mycken bekostnad låtit iståndsätta det något förfallna slottet, hvilket, oaktadt sina tjocka