Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1853, sida 1

— Nej, nej, Joseph, nej, nej, jag kan sannerligen icke. — Men du kan Susanna. — Åh, Joseph, gör det icke. — Åh, Susanna, gör det. — Men hvarför? Huru besynnerligt! — Se så, se så, min älskade; du låter mig vänta. Har du några invändningar deremet, så skola vi talas vid derom i morgon, sade vår hjelte och såg så skälmaktig och så bestämd ut, att det icke var värdt disputera deremot. Således efter något mera tvekande och rodnande å Susannas sida och några kyssar och öfvertalande ord å älskarens, så tycktes miss Susanna beqväma sig dertill. Vid ett bord, midt uti onkel Enos norra högtidsrum, sutto de begge lagkarlarne, hvilkas rättsopinioner denna afton skulle bestämma saken. Den yngre af dessa, Squire Moseby, var en rödblommig, välmående, skrattande, liten ungkarl, som skröt öfver att hafva erbjudit sig till hvarenda vacker flicka inom tjugo mils omkrets, och ibland andra äfven till Susanna Jones, men detta oaktadt förblef han ännu ungkarl, med alla utsigter att för alltid förblifva det. Intet af allt detta störde dock den gränslosa godmodighet och valvillighet, hvilken han i alla tider ägde i öfverslöd. I närvarande fall tycktes han vara i sitt rätta element, liksom