Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 februari 1853, sida 2

— ÄÅå, det må jag säga, det här är just vackert det! utropade Silence, retad utom all gräns och måtta. Ni gamla plågoande! Tror ni jag inte vet, hvad ni ämnar? Jag och Susanna göra oss till, för er son. Jag undrar på att ni inte skäms! Jag skulle väl vilja veta, hvad hon och jag gjort, för att få den tanken i skallen på er! — Inte förmodar jag att ni ämnade få honom sjelf, sade onkel Jow; nog gissar jag att ni nu vid lag vackert slutat upp med de försöken, har ni inte? Men nog gör Susanna det, det är jag temmeligen säker på! — Hitåt, Susanna, Susanna — hör du inte, kom ner! ropade miss Silence, ryckande upp kammardörren i vredesmod. Herr Adams vill tala vid dig. Susanna nedsteg långsamt i rummet, ängslig och darrande. bDå hon kom in stadnade hon och såg först på onkel Jow tvekande och sedan på sin syster, som utan minsta ceremoni inledde mötets hufvudämne på följande sätt: — Hör på, Susanna, den här karlen påstår att du ställt dig in och lagt ut snaror för att fånga hans son, och nu vill jag just att du säger honom, det du aldrig haft en endaste tanke på honom och att du heller aldrig kommer att få någon. Detta grannlaga sätt att inleda ämnet ägde