Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 februari 1853, sida 2

så ifriga kämpar som han sjelf och miss Silence skulle säga vid utsigten af en gistermålsförening. Det berättades äfven, att kyrkovärden Enos ägde anspråk på det jordstycke, som utgjorde den vackraste delen af Susannas lott, och dess förlust skulle göra onkel Jows samtycke mer än tvifvelaktigt. Men under hela tiden visste miss Silence rakt ingenting om saken, ty hennes vana att behandla Susanna som ett barn, tycktes stärkas med tiden. Susanna skulle alltid efterses och bevakas, undervisas och läras, och miss Silence knnde icke fatta att den som icke engång kunde lägga in pickles utan hennes tillsyn, kunde ens tänka på en sådan sak, som att sätta eget hushåll. visserligen började hon blifva varse en ovanlig förändring hos sin syster, hon märkte att Susanna på senare tider var litet besynnerlig till mods, att hon icke tycktes duga till något, att hon hällde ut saltkaret på duken och släppte in katten i skafferiet, att hon tvenne gånger gjorde pepparkakor och glömde första gången pepparn, andra gången sirap, och att då hon blef bannad för alla dess fel af glömska och oreda, så föll hon i gråt och gjorde nästan värre än förut. — Silence hade den tron att Susanna blifvit svag och nervös och rörde genast ihop en obarmhertigt stor kruka med fläder och malört, som skulle taga bort den