hvilkas verkliga tankar en rättskassens regering borde vara glad att få höra. Hr Sandströmer skulle, enligt vårt begrepp om pligt och rätt, just då varit förtjent att afsättas, om han handlat annorlunda, då neml. hans öfvertygelse är sådan den är. Sv. Tidn. har medgifvit general Löwenhjelms rätt att till sitt utlåtande bifoga de omdömen hans ställning honom tillåter och sakens beskaffenhet fordrar — men bestrider landsh. Sandströmer denna rätt. Härtill kommer ännu en vigtig omständighet, nemligen skillnaden emellan de håda herrarnes ställning. Om vi medgifva att regeringen bör ga absolut makt öfver armeens högsta besalhafvare, så medgilva vi detta alls icke i hvad som rörer höga embetsmän på juridiska eller administrativa platser. Det är en af 1809 års grundlags många fel, då den lagt ensamt i centralmaktens händer tilloch afsättningen af embetsmän, hvilkas verksamhet, rätt förstådd, är mindre att vara regeringens organer, än att vara rättvisans utöfvare, oberoende af allt regeringens inflytande, eller kommunens högsta embetsmän. Till den sednare kathegorien räkna vi landshöfdingarne, hvadan vi ock hoppas, att då engång folkets verkliga rätt blir insedd och iakttagen, dessa embetsmän skola komma att tillsättas af lånet, sedan vid deras sida blifvit satta linsnåmnder, såsom förvaltande myndigheter, och länsståmmor eller lånsdagar, såsom representantlörsamlingar för länen. Så ungefär var ock förhållandet i folkfrihetens gamla tider, tider, som de konservativa eljest gerna åberopa. IIarje provins hade då i lagmannen sin styresman, som förde provinsens talan inför cenfralregeringen. Folket förlorade dessa sina behöslige målsmän, då en listig politik indrog dem i rådet. Men en rästskaslens landshöfding kan, om han dertill äger nog kraft och sjelfständighet, om han verkligen nitälskar för den menighets välfärd, hvarför han äger tillfälle att verka så mycket, vara en lagman, enligt de gamla begreppen, för sitt län. Men då får han ej heller frukta att utsäga sin mening, älven om han dermed skulle vedervåga att någon förmörkelse inträffade hos honom i den nåds sol, uti hvars strålar svagheten har sitt lifselement. Denna skillnad, moraliter uppfattadt, emellan en landshöfding och en generalbefälhafvare, må alldrig glömmas. Hvad nu ännu en gång vår generalbefälhafvare, grefve Löwenhjelm, angår, så vore det oartigt att ej nämna hurusom han på sitt vis protesterat emot tidningarnes? bedömmande af hans handlingssätt, då han till Sv. Tidn. insandt en kort och kraftig generalordres, hvari det bland annat förekommer: Jag srånskjuter mig all slags politisk, om ock blott komparativ, betydelse: min militåra underkastar jag krigsstyrelsens, alldrig tidningarnes bedömmande. Dessa hr Löwenhjelms ord äro, med forlof sagdt, temligen ensaldiga. Har han med dem velat säga, att han ej tillåter tidningarne att bedömma hans offentliga handlingar, eller, såsom han kallar det, hans militära betydelse, ) så Svara rudningarnehonom derpå blott med ett mer eller mindre godmodigt löje, emedan