som inslöto i arrende af statsländerierna. Enligt den senaste uppskattningen af statsinkomsterna utgjorde de 31,450 sl. Landet är indeladt i distrikter, eller s. k. Nahier. Antalet af dessa distrikter har under olika tider. och förhållanden något varierat. IV. Anledningarne till den nu pågående kampen med Turkarne. Montenegrinerne hafva, såsom redan antydt blifvit, srån långa tider tillbaka haft de tätaste och hetaste striderne att bestå med och mot pascherna af Scutari. Detta är framför allt förklarligt af de båda grannarnes ömsesidiga anspråk, af hvilka den ene, paschan af Scutari, icke betraktar Montenegro annorlunda än som en provins, hvilken rättmätigen skulle tillhöra hans paschalikat, men som genom fortfarande uppror undandrager sig hans myndighet. Montenegros regenter hafva deremot i öfver ett halft sekel ansett sig och sitt Jand genom egen vapenkraft för faktiskt oafhängige af Turkiet och föra dessutom, i kraft af dem utaf den fordne patriarken i Ipek tilldelade rättigheter ännu titeln af en metropolit af Cernagora, Skenderia (Scutarigebitet) och Primorje (kustlandet). Icke mindre täta anledningar till tvistigheter gifver, såsom i det föregående redan omnämnts, Scutarisjön, hvars odelade besittning paschan icke vill uppgifva, men hvars delvisa besittning Montenegrinerne redan för det, för dem oundgängligt nödvändiga fiskets skull icke kunna umbära. Vidare fingo de ständiga sejderna en näring genom olikheten i de begge grannfolkens nationalitet och religion, af hvilka detena består af åtskilliga arnautstammar, hvilka till en del äro katholiker, men till flertalet mahomedaner; Montenegrinerne äro deremot Serber och bekänna sig till den orthodoxa grekiska kyrkan. Begge äro lika krigiska, tappra och roslystna. Dertill kommer ännu den omständigheten att taga i betraktande, att den kring Seutarisjön belägna landsträckans stora fruktbarhet för Montenegros torftige bergsboer var en beständigt för ögonen liggande lockelse till infall, men att å andra sidan några stammars boningsplatsar i montenegrinska distrikterna Rietschka, Luschanska och Vielopavlitska på sin östra sida äro mindre tillgängliga för Albanesarne, än de öfriga distrikterna på andra håll för de bosniska och herzegowinska Turkarne. Till dessa anledningar till ständigtvarande stridigheter kommer ännu en, hvilken blott har sin grund i de begge motståndarnes individualitet, hvilka hafva begynt det nuvarande kriget. Den nuvarande viziren i Scutari, Osman Pascha, är hvarken en äkta Turk eller en Albanes, utan en Bosniak, eller egentligen en Serb af mahomedansk tro. Han är son af den i Serbien beryktade Suleiman Pascha, hvilken efter sin födelseort, Skoplje i Bosnien, hette Skopljak, och som, hösten 1813 utnämnd till vizir i Belgrad, bland andra grymheter den 5 December 1814, utanför Belgrads 4 portar lät hänga 150 Serber, och på pålar spetsa Igumen af Trnava jemte 36 andra ansedda Serber. Så väl härigenom, som öfverhufvud genom sitt förtryck tvang han Serberne, att våren 1815, under Milosch, resa sig emot Turkarne och senare afskudda det deras land tryckande oket och göra sig till ett fritt, sjelfständigt folk. Under Milosch välde i Serbien var Osman Pascha någon tid kommendant å Donaufästningen Ada-Kale. Hvilket år han kom till Scutari såsom vizir, är icke riktigt kändt; men mer än för 10 år sedan är det visst icke. Väl brukade äfven de förra vizirerne i Scutari med mer eller mindre framgång göra förnyade försök att stifta oenighet och misshallighet bland Montenegrinerne och uppreta dem emot sina styresmän; men Osman Pascha öfverträffade häri alla sina företrädare, hvarvid den omständigheten väl kom honom mest till pass, att han kunde tala serbiska med Montenegrinerne, alltså icke behöfde någon tolk, hvilket icke så aohetvdliot underlättade hans försök att