Utdrag ur ett bref från Wadstena. Det sinnes handlingar som knappt ega rätt att un dandraga sig offentligheten och det allmänna omdö mets bifall, ehuru icke företagna i afsigt att vinna nå gotdera. Men de ädla drifter, hvarifrån de leda sit ursprung, höra till mensklighetens klenoder; och de stärker individen under hans ofta besvärliga vandring genom lifvet, att se och förnimma hvad försynen kar uträtta för sina skapade varelsers väl och räddning just derigenom, att hon nedlagt dessa drifter i menniskosjälen. Ett vackert exempel härpå sågo vi, Söndagen d. 30 Januari, här i staden. En liten gosse gaf sig, af barnsligt oförständ, ut på den ännu med svag is belagda Wettern, der, ett stycke från landet, isen brast och gossen föll i djupet. Hans nödrop hördes af de båda läkarne vid härvarande hospitaler och sjukvårdsinrättningar, doktorerne Hjertstedt och Öhrström, hvilka händelsevis befunno sig tillsamman i den förstnämndes boning, som är belägen tätt bredvid sjön. Genast skynda de behjertade männen, den förre från sin makas sjukbädd, till barnets räddning ut på isen, som för svag för gossen, ännu mindre förmådde bära dem. Snart lågo äfven de i djupet, men lyckades genom simning, ehuru de hade på sig tunga vinterplagg, att hålla sig uppe, tilldess ett par personer med båtshakar kunde nalkas dem så nära, att de fingo tag i dessa, och på detta sätt åter kommo i land. Men de kommo ej ensamme, utan hade i famnen en kär börda — ett räddadt menniskolif! — D:r Hjertstedts lilla dotter, en åttaårig flicka, hade emellertid från fönstret sett fadren falla genom isen; modig liksom han, men med barnets jemmerskri, rusade hon ned på isen, för att skynda till fadrens hjelp; och det var endast med våld som emellertid tillstädeskomna personer kunde afhålla henne ifrån att fullborda hvad hon ämnat. IIVem målar fadrens och barnets möte! — — — Gladjen här i staden är allmän, att försynen bevarat de båda mäns lif, som så ädelmodigt vågade dem för en likes räddning. (A. B.) — n-n 5C6