Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 februari 1853, sida 2

nes. — Har den nedtryckt arbetspriserna? Detta vore tänkbart, emedan försörjningsmännen med mindre utlagor (häri ligger utan tvifvel en orättvisa, som bör förändras) kunna lemna arbetet till billigare pris än mästarne, som för sin rörelse betala dryga skatter. Det vore tänkbart, säga vi, men det är ej fallet att så är. Arbetspriserna på kläder hafva icke fallit, sedan försörjningsrätten blef medgifven. Åtminstone förete skräddarräkningarne samma rislror nu som förr. — Har den vållat brist på arbetare? Måhända hafva mästarne svårt att engagera sådane nu, sedan hvarje arbetare kan få sätta sig på egen hand? — Detta kan dock ej vara förhållandet, om det är sannt som uppgifves, att skrädderiarbetarne sakna tillfälle till arbete, hvilket de ej rimligtvis kunde göra, ifall mästarne saknade arbetare. Det är oss alltså, med bästa vilja i verlden, omöjligt att inse, att den ofta omtalade friheten kan vara vållande till den svåra belägenhet, hvari skrädderiyrket skall befinna sig. Vi hafva dock önskat att upplysas härom — vi hafva önskat att få någon gång härom muntligen samtala med herrar skräddargesäller, på någon derför utsatt sammankomst, hvarest man kunde få vänligen utbyta sina tankar; men de hafva afslagit vår begäran härom. De hafva, tyckes det, sått i sitt hufvud att näringsfriheten är vällande till alltondt, och de äro rädda att någon skall, genom klara bevis, rycka dem utur denna villsarelse. De likna häri, tyvärr, blott alltför mycket många andra, som ändå anse sig mycket kloka, insigtsfulla och bildade. Vi klandra dem alltså ej så mycket härför, men det är dock beklagligt att så skall vara. Men om näringsfriheten ej är skulden till det onda, hvar ligger då den rätta orsaken? frågar man. Vi hafva förut antydt svaret på denna fråga: den ligger i vårt kreditsystem, i vårt penningväsen, vår ojemna beskattning, bristande industriell anda, bränvinssuperi, tullagstiftning, med ett ord i en mångd förhållanden, som tynga icke skrädderiyrket allena, utan alla våra näringar. Svaret på den gjorda frågan sammanfaller alltså med svaret på frågan, om orsaken till alla våra näringars betryck, är således af en högst omfattande natur och fordrar en intim kunskap om och en skarp blick in uti hela vår statsekonomi. Man kan således ej begära att vi här skola kunna afgifva ett sålant svar, som är nättopp en af de svåraste tatsmannauppgister. Måhända skola vi dock en annan gång våga ett försök i detta fall. Här lar vår afsigt endast varit, att i någon mån, om möjligt, söka reda de förvirrade begreppen om den lilla portion näringsfrihet, som 1846 irs lagstiftning beredt oss, och att möta de oörnuftiga anfall, som man ansett passande att igta emot oss, i anledning af de tankar vi om enna sak vågat uttala. I I