Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1853, sida 2

nes var — — var det han var, till och med om han är död och begrafven. Detta var den närmaste anspelning den gamle mannen kunde göra att beteckna en svår beskyllning emot den döde. Då kyrkovärden Enos blifvit underrättad om att saken ej stod till att hjelpa, så tröstade han sig med, att halfhögt yttra för sig sjelf: nåväl, i alla fall har jordstycket gått till de der begge flickorna, stackars ensamna kräk — jag hoppas det skall göra dem något godt. Det är då Silence — om henne är ej mycket att säga, men Sukey är en söt, vacker flicka. Och härmed gick gubben Sig Väg, sägande sin mening vara, att sedan saken ej mer kunde hjelpas, var det så godt att ej tala stort om den. De begge här omnämnda flickorna voro Silence och Sukey, den älsta och yngsta af en talrik familj, Seth Jones barn med hans tre hustrur och af desse alla voro dessa två de enda qvarlefvande. Den älsta, Silence, var en lång, stark, svartögd flicka, med skarpa anletsdrag, närmare fyratio år och med stark, högljudd, bestämd röst, med hvad Irländaren kallar ett passande begrepp om att använda den. Hvarför hon kallades Silence ), var en gåta för alla grannarne, ty hon hade mera anlag och ) Tystnad.