Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1853, sida 2

— —————— — böjelse att bullra och våsnas, än någon annan i hela trakten. Miss Silence var en af dem, som alldeles icke äro hågade att uppgifva någon enda af sina rättigheter. Hon gick rakt på alla tvistiga saker, satte sig kraftigt till motvärn, nedslog allt motstånd, och gick sin bana fram, hurtigt och med godt mod, låtande män. qvinnor och barn gå ur vägen för henne, liksom de skulle gjort för en forvagn. Så tydligt var hennes innersta beslut att förblifva fri och oberoende, att, ehuru hon var en rik mans dotter och väl lottad, så hörde man endast, att en enda ungersven någonsin vågat anhålla om hennes hand i giftermålsanbud, och denne blef bortkörd med den försäkran, att om han någonsin mer visade sitt ansigte vid gården, så skulle hon hetsa hundarne på honom: Men Susanna Jones var lika olik sin syster, som den täcka, lilla convolveln är olik den grofva, stora käpp, som stöder den. Vid den tid vi tala om, var hon nyss fyllda aderton år, en anspråkslös, smärt, rodnande flicka, lika blyg och rädd som hennes syster var beslutsam och djerf. Den stackars Susannas uppfostran hade verkligen kostat miss Silence mycken oro och besvär och det oaktadt, sade hon, skulle flickan låta dra sig vid näsan; hon kunde aldrig lära henne att vara rätt upp och ned med folk, som hon sjelf var. (Forts.)