Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1853, sida 1

A2— — att mången penningesniken man, mången idog, bekymrad husfru, månget jollrande, blomstrande barn hade upphört att känna både omsorg och glädje, blef jag varse en slät marmorskifva, hvarpå följande ord stodo inristade: Till kyrkovården Enos Dudleys minne, som dog i sitt hundrade år. Mina ögon sangslades af denna inskrift, ty för flera år tillbaka hade jag noga kännt den person, om hvilken den erinrade. Hans milda, vördnadsvärda bild stod i detta ögonblick för mig, som fordom, då han brukade resa sig upp från kyrkovärdens plats, en trång, rod brädlapp, midt under predikstolen. Jag påminnte mig hans lugna, stilla inträde i kyrkan, precist tio minuter före gudstjenstens början, hvarje Söndag, — hans höga gestalt något lutad, — hans bästa, valnötsbruna söndagskla der, med långa rockskört och vida ärmar, uti en af hvilken alltid tvenne knappnålar sutto instuckna med den mest aktningsvärda noggrannhet. Då han satt räckte kyrkbänken jemt och rätt upp till hans haka, så att hans silfverhvita, fromma hufvud höjde sig lik månen öfver horizonten. Hans hufvud var ett af dem, hvilka kunna aftecknas som modell på en Sanct Johannes — skalligt midtpå och kring tinningarne prydt med en rikedom af mjukt, vackert, ljust hår, som ned kring skuldran vördigt spriddes