Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1853, sida 1

Likt rimmig frost, som glansrikt pryder De nakna grenar af en halsdöd ek. Han var då vid hög ålder och hvarje drag i hans anlete tycktes säga: och nu Herre, hvad väntar jag på? Likväl år efter år syntes han på samma plats, med samma pligtmässiga punktlighet. Den tjenst han egnade sin Gud, gafs med en gammal Israelits hela noggrannhet. Inga ord kunde hafva öfvertygat honom att det gick an, att sitta försänkt i betraktelser då psalmerna sjöngos, eller att sätta sig ned, om ock af ålderdomssvaghet, innan äfven den längsta bön som någonsin hölls var slutad. En skarp kontrast var han till sin embetsbroder, kyrkovärden Abrams, en stadig, liten, trippande, välmående man, som brukade sitta bredvid honom, med sitt hår rakt uppborstadt, lik en liten eldslåga, sin rock tätt och noga hopknäppt, sin psalmbok i hand och sina qvicka, grå ögon vända först åt ett håll af den breda kyrksän. gen, så åt ett annat, så upp på läktaren, lik en man, som kommit i kyrkan i angelägna vär och känner sig ansvarig för allt, som der till drager sig. Denna värda, lilla mans beställsamma sätt var ett stort hinder för oss pojkar, der vi sutto uppkrupna i rad på en låg bänk midtför pre dikstolen och sökte emellanåt förkorta den långa predikotimman genom allehanda småöfningar a