sen, än individuella hugskott, hofintriger, savoritskap, mätress-inslytelser, slagtrelationer, m. m. Skulle vi väl misstaga oss, om vi våge yttra, att i detta afseende emellan sörnustige, fördomsfrie och för det allmännas så väl som för regentens väl ifrande män, icke härom kan finnas olika mening? Man skulle då erkänna sig ej mäktig att uppfatta hvad som redan ligger inför våra ögon, då vi jemföre de flesta folks historia med deras nuvarande stats-organism. Eller se vi ej, huru såväl under som efter de stora hvälfningar, hvilka i synnerhet genom eröfringar och throninkräktning föran. drat staters styrelsesätt — och för ögonblicket framkallat enväldet i sin ytterligaste maktfullkomlighet, likväl alltid och ofta ganska snart betydliga andelar af denna maktfullkomlighet öfverlemnats åt serskilda institutioner. Så t. ex. finner man nästan öfverallt en stor del af folkets enskilta angelägenheter försatta alldeles utom sferen för regerings-maktens verksamhet. Det finnes numera få samhällen, som inträdt på civilisationens bana, der icke till exempel domaremakten blifvit mer eller mindre skiljd från regentens afgörande myndighet. I många länder har beskattningsrätten bibehållits eller, om för en tid usurperad, återlemnats åt folkmyndigheten. Sådane myndigheter hafva snart sagdt öfverallt, om ock för korta mellantider upphäfde, fått förvalta, och till och med lagstifta för menigheters lokala angelägenheter, hushållningsoch ordnings-anstalter, m. m. Ja, man kan säga, att till viss grad aldrig någon despot eller inkräktare kunnat helt och hållet upphäfva den folkets sjelfstyrelse som ursprungligen var de första, mindre samhållenas styrelseform; och hos de flesta folk utgå dessa menighets-styrelser, i mer eller mindre utbildadt skick, ifrån valprincipen, eller genom uppdrag (delegation) och ombudsmannaskap (representation). Det var först efter bildandet af de större staterna, och hvilka länge utgjordes allena af förbund mellan de smärre, som enväldsmakten alltmer utvidgade sig och sökte bemäktiga sig tillsättandet af de betydligare och vigtigare folkstyrelserna; men motståndet har ock ofta visat sig så starkt, att detta ej lyckats, och många herrskare hafva eftergifvit och återlemnat åt menigheternas egen omsorg deras lokala förvaltningsoch beskattningsrätt, ordnings-lagstiftning, m. m. Så har man sett, huru, liksom ett oemotständligt behof förmått regenterne att villigt eller tvunget, men sannolikt alltid för deras egen fördel, att öfverläta osta rätt vigtiga delar af den makt, som deras förtrogne, omgifning och tjenare säkert i alla tider sökt inbilla dem tillhöra det ärftliga enväldets så kallade oförytterliga prerogativer. Det har dock gått dertill; och under det att en del nationer, med alla de krafter som stigande bildning och välstånd erbjudit dem, försvarat och utvidgat den sjelf-styrelse, som just under denna utveckling till större nationella krafter blifver så mycket mera oumbärlig och dyrbar, har det representativa statsskickets fördelar alltmer framstått för de Europeiska folkens blickar och Europas nationer hafva redan vid det fästat begrepp och förhoppningar, hvilka man sörgafves numera skall försöka att förvilla eller svika, ehuru man med maktspråk och våld måhända en liten tid kan lyckas att tysta ropen och aflägsna perioden för ombildnings-rörelserna. Om det nu ligger i sjelfva naturen af menskliga samhällenas intellektuella och materiella krafters utveckling, uti kulturens, sedernas och industriens ständigt sig förökande behof af säkerhet och frihet, att den makt, som under råa tider och oordnade samhällsförhållanden, nedlagts uti eller våldsamt fattats as envaldsherrars händer, efterhand måste öfverlemnas åt ansvariga, till sin verksamhet och omsattning af lagar bestämda institutioner, så uppstår den frågan, hvilken eller hvilka af dessa, som skulle kunna erbjuda regenten och folket gemensamt de bästa garantierna för begges behof af unnlusningar. råd och administrativ: verk