D —E— ss Han ar ovilkorligt i ett ständigt behof af upplysningar, råd, menings-yttringar, ja af folkets öppna, oförställda uttryck om sin belåtenhet, sina svårigheter, sin klagan. Med ett ord: han är blott en menniska, hvilken liksom alla menniskor, behöfver andra menniskors medverkan, och detta i samma mån, som hans uppdrag är dyrbart och omfattande. Vill man ej rent af förneka denna sanning, så måste man således komma till den naturliga ståndpunkten af frågan om regentens samhällsställning: huru bör han verka för folkets allmänna och enskilta angelägenheter? Af hvilka bör han påkalla råd, upplysningar, biträde, för att kunna till egen tillfredsställelse och folkets väl leda och styra dessa angelägenheter? Kastom då en blick tillbaka på hvad alla folks historia visat, och ännu i dag de staters tillstånd ådagalägger, der ej det representativa statsskicket blifvit infördt och stadgadt, eller der det parlamentariska styrelse-sättet, som ej är annat än det förenämnde statsskickets i styrelsen verkande väsende, af regenten betraktats, till hans och landets gemensamma fördel, såsom erkändt och honom förbindande. Hvem har väl i dessa stater afgjort konungars och folks öden? Hvem har der utöfvat makten? Hvem har dragit med sig i förderfvet, ömsom konungar och konungaätter, provinser och hela riken, folkklasser och hela besolkningar? Jo, förnekom det ej: det har der varit, oberäknadt de jemförelsevis få gånger, då sådant varit en följd af den regerande individens egna karaktersfel eller förståndsbrister, tusen gånger mot en, verket af envålds-regenternas omgifning, och deras deribland mer eller mindre frivilligt valda hofmän, favoriter, mätresser, eller genom kotterioch lismeri-intriger, oftast af dessa tillsatte ministrar! Huru Sällan har historien visat oss, att under betankligare tidsförhållanden, eller stora nationalolyckor, eller faror för rikens yttre sjelfständighet och inre lugn, eller för nationelt välstånd, de sålunda tillkomne med-regenter, rådgifvare och styrelseverktyg, kunnat bereda eller bevara landets, regentens och folkets fördelar? Huru ofta har historien deremot visat oss de förskräckligaste olyckor ådragna dem, särskildt eller gemensamt, genom dessa usla, fala, okunniga, karakterslösa verktyg för mer eller mindre enskilta intressen, som icke den allmänna aktningen och förtroendet, utan slumpen, nåden, hofkabalerna, ja stundom guldet från rikets egna fiender kallat till regenternas sida och lemnat i händerna den allenastyrelse, som inbillska furstar äflat att betrakta såsom oförytterliga rättigheter, och deras smickrare, örontasslare och legohjon inbilla dem vara dyrbarare än folkens kärlek och förtroende. Huru annorlunda visar sig deremot förhållandet hafva varit och fortfarande vara, i de stater och under de tider, då regenter förstått eller lyckats att till sina rådgifvare eller ministrar utse sådana män, som redan vunnit eller vetat snart förtjena nationens förtroende. Och huru mycket önskvärdare bör det då ej vara för såväl regenten som folket, att landets offentliga institutioner erbjuda säkrare anvisningar till förtroendeposterna inom styrel— A ———