på statsförvaltningen, eller initiativ och nägon större inslytelse på lagstistningen, o. s. v., endast skola blifva berattigade, att öfverenskomma om önskningar och underdåniga besvär, hvarpå den äarstiige, allena styrande regenten (konungen) gör hvad afseende han behagar. Vi skola litet längre fram bevisa med exempel, hemtade ur Syvenska Tidnings-försattarnes egna ord, att detta icke är någon orättvis eller ohemul beskyllning; utan att tvärtom resultatet af det slags representativa statsskick (eller hvad de kalla samhälls-författning) rent ut af dem förordas, och följden af frånträdandet utaf den verksammare och allmännare inflytelse på landets och folkets välfärds angelägenheter, som det verkliga representativa eller parlamentariska statsskicket lemnar åt folket, genom dess valda, upplysta och förtroende-egande ombud, ovilkorligen måste blifva en återgång till det envälde och den slags enväldsstyrelse, som under en fortgående allmännare upplysning och mera utbildade rättsbegrepp, alla civilicerade folk dels redan bekämpat och med sina regenters bifall afskaffat, dels ännu söka förmå sina regeringar att eftergifva och ombilda till ett allt omhuldande lagrälde och till en mellan folket och regenterna, allt efter landets och tidens behof, mer eller mindre delad, sjelfstyrelse. Innan vi likväl företaga denna, från våra motståndares satser och egna ord hemtade bevisning, att de (om med assigt eller medvetslöst lemna vi derhän) arbeta för inpräglandet hos sina läsare af sådane styrelse-systemer och förorda sådane institutioner, hvilka nödvändigt skulle återföra oss till längesedan för deras samhällsfördersliga verkningar förkastade, ja högtidligt afsvurna styrelse-reformer, böra vi genom några enkla och klara definitioner söka blifva ense, såväl med våra läsare, som med sjelfve dessa motståndare, om hvad som måste förstås med envalde och envåldsstyrelse, samt med hvad vi här kallat lagvålde och folkstyrelse. Vill man verkligen komma till en öfvertygelse eller verka för allmän upplysning i dessa vigtiga frågor, så måste nemligen samma och riktiga begrepp förstås vid orden, eljest tjenar diskussionen till intet. Då vi här tala om envälde och lagvälde, (hvilket sednare vi erkänne att vi hellre skulle kallat rent af folkvälde, om vi ej visste att håren då genast skulle så resa sig på våre antagonisters husvuden, att ingen reda eller fred blefve möjlig) tänke vi oss hvarken att i verkligheten enväldet kan utöfvas af regenten allena, eller lagväldet genom hela församlade solkmassans beslut. Afven den inskränktaste menniska måste inse och den mest inbitne rojalist erkänna, att en regent, han må nu bära hvilken titel som helst och innehafva platsen på grund af börd, val eller usurpation, omöjligt kan sjelf allena styra millioners angelägenheter, inse deras efter tidsomständigheter och fortgående kulturoch industri-förhållanden vexande behof, uppskatta deras krafter och medel att tillfredsställa dessa, uppsatta de önskningar, de meningar, de sympathier, hvilka så ofta hos nationer, såsom väckelser, uppmuntran och tröstegrunder, framkalla en stor, ädel och lycklig samverkan. — —äk — A 3 or ? D