Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1853, sida 3

Då ändtligen dagsljuset ater följer på det af den storartade värdkasen endast svagt upplysta mörkret, så visar sig en fulländad bild af förstöring; all odlad mark rundt omkring är aldeles öfverhöljd af aska, på bergets sidor och vid dess fot ligga milliontals skärfvor af de uppkastade och söndersprungna massorna, och emellan nya jordlager slingrar Sig den ännu heta, glödande, rökande, ja tillochmed lågande lavaströmmen i den af honom sjelf bildade bädden och i ett djup, hvari den saknar fallhöjd, så att den tröga floden finner en hejdepunkt i sig sjelf. Allt omkring liknar en tröstlös öken utan ett enda grönt stra, de förtorkade träden sträcka sina bladlösa, askhöljda grenar upp i den dystra luften, och djurlifvet har redan för länge sedan slocknat, ja i den glödande askan förlorat äfven spåren af sin tillvaro, — Så ungefär måtte anblicken hafva varit, da Vesuvius år 19 efter Christi födelse första gången efter en mångårig hvila åter uppvaknade, i fulla känslan af sina förhärjande krafter betäckte 30 qvadratmil med hvad den utkastade och sänkte trenne folkrika städer med deras Sorglösa innevanare i den eviga dödssömnen. Blott såsom skuggor af deras sordna herrlighet skulle de efter 1700 ärs förlopp ater uppstiga ur sina grafvar.