Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1853, sida 2

11054 DCIBO1) 8841 HYPA 191 MTV 111v7Å 17 gång gränsoch vattenskillnaden emellan Monsenetgro å ena samt österrikiska Dalmatien och det turkiska Herzegovina å andra sidan. Men vid sjön stöta Montenegros gränser tillsammans med Albaniens på sjöslätterna. Man kan derför i gengrafiskt hänseende uppfatta landet Montenegro såsom nordvestra hälften af Scutarisjöns vattenbassin. Hela landet har så alt säga ansigtet vändt emot denna sjö, medan det vänder ryggen emot Cattarobugten. Denna rygg bildas af distriktet Katunska, som till hela sin utsträckning ligger högst i hel a landet OC h är omgifvef af ännu högre berg, från hvilka endast leda de mest svårtillgängliga pass. Härledningen till benämningen Katunska skall vara att söka i albanesiska ordet Katun, hyilket betyder fäbod och i så fall är denna benämning ganska betecknande för landets geografiska beskaffenhet och betydelse. Katunska är fåbodlandet, det öfre alpeller beteslandet i Montenegro. Det är äfven Montenegros egentliga bergfäste. Här ligger nuvarande hufvudorten Cetinje och ännu högre än Cetinje den gamla hufvudorten Niegusch, som tillika är den nu regerande familjens stamort. Här äro följaktligen det lilla landets egentliga rötter. Äfven bo här de fattigaste och tillika mest krigiska stammarne, de montenegrinska herdarne, hvilka icke, såsom solket i de lägre nejderna, odla något vin eller några sikon och hvilka det hela, i tider då en öfverlägsen siende hotade med förderf och undergång, alltid haft att tacka för sin råddning. Rörande landets beskaslenhet, från strategisk synpunkt betraktad, innehåller sör öfrigt en tysk tidning följande beskrifning: En stel bergskedja, hvilken begynner vid Cattaro och i många bugter drager sig i nordostlig riktning precist till 43:dje breddgraden, men sedan vänder sig åt sydvest och slutligen förlorar sig på Albaniens slätter, skiljer Montenegro såväl i nordvest från Herzegowina, som i nordost från öfra Albanien. Synnerligast på den sistnämnda sträckan utgör denna bergskedja ett nästan oöfvervinnerligt hinder för militäriska operationer. Den tredje åt sydvest liggande sidan begränsas af österrikiska Dalmatien och afskäres genom denna smala landsträcka från hafvet. Slutligen öppnar sig landet på sin sydöstra eller sjerde sida emot nedra Albanien i sex stora dalar, från hvilka ett lika antal forsande bergsströmmar frambryta. Denna sistnämnda front är den jemförelsevis mest tillgängliga och erbjuder alltså de största fördelarne för en angripande fiende, hvilken likafullt icke destomindre här har att besegra stora svårigheter. Ty då mellankedjorna, hvilka skilja de stora dalarne från hvarandra, äro lika otillgängliga och obeboeliga, som de nyssnämnda hufvudkedjorna, så befinna sig angriparne alltid i det ganska betänkliga alternativet att antingen med delade kraster inbryta i alla sex dalarne på en gång, eller inskränka sig till ett ringare antal, måhända till en enda dal, hvilket alltid är förenadt med den olägenhet, att de åt mellankedjorna vända flankerna förblifva strategiskt obetäckta. Härtill kommer, att ganska talrika tvärdalar, ur hvilka alla frambrusar en bäck, hvilken allt efter årstid och väderlek är mer eller mindre forsande men stundom uppsväller till 10 gånger sin vanliga vattenmassa, uppställa hinder och svårigheter för en framträngande fiende. Då man undantager de ganska fruktbara nejderna i närheten af Scutarisjön och några dalar, är landet i allmänhet föga lämpligt för odling. Man finner blott här och der emellan klipporna små odlingsbara jordplättar, men öfverallt der sådana anträffas, äro de upptagne och odlade. Odlingen af potatis har införts i Montenegro af en bland detta lands förra furstar, Peter Petrowitsch I, hvilken för denna välgerning som han bevisat sitt land, satts bland helgonens antal. Nu odlas potatis allmänt i Montene gro och utföres derifrån, på ryggen af menniskor och lastdjur, i sådan mängd, att icke blott alla orter vid Cattarobugten förses dermed, utan äfven hela skeppslaster kunna derifrån exporteras. För öfrigt bestå de förnämsta utförselartiklarne af kött, ull ock ost. Sådant är i korthet tecknadt det land, mot hvilket Turkarne nu operera, med hvad framgång det torde en snar framtid utvisa. Det förflutna är imellertid icke mycket lofvande för Turkarne, då man betänker, huru mången gång både i detta och förra århundradet deras krafter brutits emot dessa naturliga klippfästningar och deras försvarares vilda mod. Det är nu åt dessa vi egna nästa afhandling.