Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1853, sida 1

— — — — — —— — ——ä—2 2i— — — gande ögon, satt och kardade ull. I sönstret blommade en balsamin. — På samma gång som den resande, inträdde äfven barnskaran och grupperade sig på olika sätt i stugan. Längst vid dörren satte sig familjefadren, som med sina grofva händer smekte det gula håret på en flickunge, som krupit upp i hans knä. Man skulle något säga. Den resande frågade mannen, om det vore hans barn alla dessa. — Blott tre. De andra tre rår en enka om, som också bor här, och en är ifrån granngåln. — Nå, huru haen J det här under godset? — Inte annat än bra; men då man har så här många barn och har bara dagspenningen att köpa allting för, så förslår det inte stort. — Än J, mor, inte är J mor till de här barnen ? — åh nej, svarade den gamla, under det ett ögonblickligt leende flög öfver hennes läppar; jag är farmor till dem alla; han der är min son, och enkan, som är mor till de andra barnen, var gift med en ann son som dog. Hon är nu enka för andra gången, fast hon är bara unga menniskan, för hon är bara 31 år. — Nå, då hon är enka med tre barn, så har hon kanske något understöd från herrgåln eller socknen? — Nej, hon har välan inte annat än hon förtjenar på dagsverke.