till sör att betäcka kostnaderna, under f kl a tillställning skulle locka ett stort antal beså För att vinna deras förtroende, förkunnade han offentligen, att han år 1827—28 hade sprungit omkring Marsfältet 3:ne gånger på 15 minuter, och gått från Paris till Versailles och tillbaka på 75 minuter. Sedan han emottagit deras penningar försvann han och någon fest blef ej utaf. Man hade ingenting hört af honom, för än den 1 Januari detta år, då han ertappades och arresterades i ett hus på gatan I, Hotel de Ville i Paris. Domstolen dömde honom till 3 mänaders fängelse och 25 francs påter. Ett bevis på sann tillgifvenhet. En engelsman af omkring 50 ärs ålder, och ogift, blef nyligen illa Sjuk, och emedan man visste att han egde någon förmögenhet, så samlades genast en flock af slägtingar omkring honom under lifliga försäkringar om sin tillgifvenhet. Då han ganska väl förstod hvad detta hade att betyda, förklarade han helt kort, att det högsta han önskade vore, att lemnas i ro, och att följaktligen hvar och en, som närmade sig honom under hans sjukdom skulle göras arslös. De drogo sig genast alla tillbaka, men voro icke desto mindre ganska ängsliga att få höra huru patienten befann sig. Hans tillstånd blef med hvarje dag mera betänkligt, och alla hans slägtingar höllo sig från att besöka honom — alla utom en brorsdotter vid namn Josefina, hvilken yrkade att få sköta honom under hans sjukdom. Om du stannar qvar här, sade den sjuke, vSå gör jag dig bestämdt arslös. Gör det, sade hon men ni är för sjuk att vara utan någon, som tager värd om er, och jag har beslutat att icke lemna er. Två dagar derefter skickade onkeln efter sin advokat för att sätta upp sitt testamente. hvilket lagligen bevittnades; och snart cirkulerade ett rykte, att den olyckliga brorsdottern hade blifvit arflös. Några dagar derefter dog onkeln, och då testamentet öppnades fann man, att allt hvad han egde lemnades till Josefine, på den grund, att hon var den enda af hans slägtingar, som hyste en oegennyttig tillgifvenhet för honom. Den efterlemnade förmögenheten belöper sig till 80,000 sterling. En polisminister. Sarlines (polisdircktor under Ludvig XV) införde en mängd förbättringar i Paris, t. ex. gatsopare, stora lampor i stället för dystra talgljus o. s. v. Derjemte utvidgade han spionsystemet. Han ville icke blott veta allt, hvad som passerade i Paris och i Frankrike, utan äfven allt af betydenhet från samtliga europeiska hufvudstäderna. En dag erhöll han ett bref ifrån Wien med underrättelse, att en beryktad röfvare, som länge huserat i Kärnthen och Krain, befunne sig i Paris och borde arresteras. Sartines svarade, att röfvaren icke fanns i Paris, utan just i Wien, samt bestämde gatan och huset o. s. v. Den tyska polisen anstälde då nödiga undersökningar och fann verkligen bosven på det af Sartines uppgifna stället. — En af påfvens tjenare rymde från Rom, sedan han ur S:t Peters-kyrkans sakristia stulit en mängd vigda kärl och presterliga prydnader af betydligt värde. Påsliga regeringen förmodade, att tjufven gått till segels på ett franskt handelsfartyg och flytt till Provence. Man sände en kurir till Sartines med anhållan, att låta gripa missdådaren då denna anlände till Frankrike. Polislöjtnanten skickade kuriren tillbaka, sedan han på baksidan af depeschen skrifvit: Den af romerska polisen efterspanade tjufven har icke beträdt Frankrikes jord; han håller sig dold vid Civita-Vecchia i ett sicilianskt fartyg, hvars ägare heter Bartholomeo Fraudi; han har för afsigt att först gå till Messina och der ifrån till Turkiet. Skynden er, så skolen J fån a honom på sjön., Efter mottagandet af detta lakoniska svar lät påfven en brigg och en galer utlöpa, och det lyckades dem att i det Messinska farvattnet uppbringa signore Fraudis sicilianska bark, som hade tjufven och hans rika byte ombord. — En tjensteman i Lyon yttrade en gång, att han bestämdt utan hr sartines vetskap skulle kunna komma till Paris. ,Lita icke så säkert derpå, sade direktorn. Sex månader derefter fick tjenstemannen tillfälle besöka nämnda stad. Ihågkommande sitt yttrande lemnade han Lyon i största hemlighet, anlände till Paris nattetid och tog under falskt namn sin bostad i en af de ringaste stadsdelarne. I daggryningen följande dag väcktes han af en livrklädd tjenare, som räckte honom ett papper; det var en inbjudning till middagsmåltid hos Sartines. Ett eget sammanträffande. I naturhistoriska muscums orangeri i Paris blomma i år på samma gång, för första gången i Frankrike, tvenne växter, Napoleona och Lapageria, vid hvilka stora historiska minnen äro fästade; och hr Riocreux, en af Frankrikes skickligaste naturhistoriska målare, har medelst en präktig afteckning förevigat minnet af denna händelse. Napoleona imperialis, upptäckt af Pålissot de Beauvois i konungariket Oware, och egnad af honom till kejsar Napoleon, gaf vid tiden för dess upptäckt, omkring är 1800, anledning till de besynnerligaste kommentarier angående blommans byggnad, ehuru en teckning af den, utförd under ledning af Jussieu, presenterades kejsaren. Nu är hvarje tvifvel undanröjdt: Napoleonans blommor bilda verkligen den tredubbla krona, som man då nekade dem, och deras märkvärdiga samt sör vetenskapen så interessanta sammansättning har nu ändtligen genom ett lefvande exemplar kunnat blifva söremal om en noggrann undersökning. Lapageria alba, som likaledes nu blommat för första gången i Europa, sändes till Jardin des Plantes af en fransk köpman, hr Labadie, som bodde i Valparaiso. Denna blomma tillegnades i början af detta sekel m:ll de la Pageri, sedermera kejsarinnan Josephine, såsom ett svagt tecken på erkänsla för det beskydd hon skänkte botaniken. Denna växt torde säledes snart, genom den ädla elegansen hos dess blommor, hvilka likna liljans, blifva en skön prydnad för