Styckegods. En äktenskapshistoria. Hr D.. i Paris: en skicklig mekanikus, som på välgörenhet använder en betydlig del af sina inkomster, tager ofta till sig från hittebarnshuset faderoch moderlösa barn och gifver dem en uppfostran, som kan förskaffa dem en hederlig ställning i samhället. Ibland de barn, dem han sålunda sett växa upp under sina ögon, befunno sig en ung man, vid namn Augustin L... och en ung flicka Elisa M..., hvilka älskade hvarandra. Hr D. märkte och gillade denna ömsesidiga böjelse och lät dem gifta sig med hvarandra, och emedan han hyste en synnerlig förkärlek för Augustin, så försedde han honom med medel att etablera sig. Den nygifte mannen var skicklig och arbetsam; han blef mer och mer lycklig i sina affärer; ban tillbad sin hustru, och då hon gifvit honom ett barn, ansag han sig som den lyckligaste man. Men ack! denna lycka skulle icke blifva langvarig. Då Augustin ej såg sig i stånd att ensam utföra alla beställningar, nödgades han taga arbetare. Asfsundsjuk på sin husbondes äktens capliga lycka, försökte en af dem att störa densamma. Han visade sig mycket inställsam hos Elisa och lyckades att förföra henne. Herr D..., som oupphörligt hade ett vaksamt öga öfver sina elever och understödde dem med hjelp, råd och penningar, var den förste, som varseblef det brottsliga förhållandet emellan Augustins hustru och hans arbetare. Men då han icke vågade upptäcka sanningen för mannen, hvars lugn han ej ville störa, försökte han likväl att låta honom förstå, att han kunde blifva bedragen. Men Augustin, som hyste fullkomligt förtroende till sin hustru, ville icke höra på hans föreställningar. : Emellertid anfölls den lille gossen af en hjernfeber, Som inom få dagar lade honom i grafven. Den 28 sistlidne Januari skulle han begrafvas. Augustin följde honom till grafyen, men hans hustru stannade hemma, förebärande att hennes djupa sorg hindrade nenne att följa likprocessionen. Sedan den olycklige fadren visat sitt aflidna barn den sista tjensten, återvände han hem, för att hos sin unga hustru söka den tröst han så väl behöfde. Men hvad fick han väl se? — Hela hans bostad var i oordning. Silsver, juveler, linne och en sammansparad betydlig summa penningar voro borta; och till råga på sin smärta erfor han att hans hustru, som han älskade så högt, farit bort med sin förförare. Noggranna efterforskningar hafva blifvit anstälda, men till följande dagen utan lycklig påföljd. Wellington såsom konstvän. Att kärleken till de sköna konsterna icke hörde till denne hertigs framstående egenskaper, synes af följande anekdot, berättad af engelska tidningar. En af den berömda skottska artisten William Allan målad tafla, föreställande slaget vid Waterloo, hade för en betydlig summa blifvit inköpt af hertigen, och mälaren hade fått tillsägelse att på en bestämd dag infinna sig hos hertigen för att emottaga sin betalning. Sir William gjorde således sin uppvaktning hos hertigen, hvilken genast vid dennes ankomst började att i bank-sedlar uppräkna det öfverenskomna priset. Målaren vågade då den anmärkningen, att hans nåd ju kunde gifva honom en anvisning på sin bankir, för att bespara den dyrbara tiden; men Wellington fortfor att räkna, utan alt gifva akt på denna anmärkning. Allan erinrade sig då, att den aldrige fältherren hörde illa, och upprepade med högre rö Kunde icke ers nad gifva mig en anvisning på sin bankir, så sparade sig ers nåd besväret att räkna sedlarna. Denna gang hörde hertigen verkligen hvad Allan sade. Antingen förargad öfver att denne afbrutit honom i hans räkning, eller uttalande sin verkliga tanke, vände han sig om till hälften och sade med temmeligen barsk stämma: Tror ni då, att jag vill låta folket hos Cortiis veta hvad jag varit för en narr? — Den aslidne Allan plägade ofta med mycken munterhet för sina vänner berätta denna tilldragelse. En besvärlig bror. a Lam 111 är den bekante stor