(Insåndl.) I lördagens Handelstidning lästes en underrättelse, som mycket bedröfvat ins. och säkert med honom hvarje annan vän af vår polis (och hvem är ej det i detta ordningsälskande samhälle?) nemligen att poliskassan på den svåra hundsjukan gjort en förlust af 229 rdr 32 sk. bko (säger tvåhundratjugunio.) Med denna rapport har man väl, förmodar ins., velat visa, alt ifrågavarande raseri icke varit utöfvadt för slem vinnings skull, utan tvertom varit förenadt med uppoffring. Det är också vanligt att galenskap (rabies betyder ju galenskap?) kommer surt efter. Menniskor få sota derför med kassan, så länge den stär bi; de stackars hundarne de pligta genast med kroppen. Och någon svärare kroppspligt än de få utstå, bör ej ens den argaste ordningsvän kunna kräfva, ty de blifva ju i ordets hela mening skinnade. Besynnerligt ändock och bevis på huru orätt det går till här i verlden: om menniskor, eller åtminstone auktoriteter bära sig galet ät, så kunna de slippa ifrån med 229 rdr 32 sk.; men om en stackars hund, af hvilken man väl ändå ej borde begära så mycket, visar ett det minsta tecken till galenskap, ja om han blott vistas i samma stad, som någon galen kamrat, så dömmes han tvärt till döden och får ej ens behålla skinnet efteråt. — Men det var ej härom ins. egentligen ville tala. Han ville blott yttra sitt deltagande öfver poliskassans timade förluster, och tillika, hyad på honom ankommer, inför allmänheten upplysa, att poliskammaren visst ej bör anses vållande till dessa förluster. Denna myndighets kända nit, att inbringa böter i sin kassa i allmänhet, bör visserligen vara ett skydd mot alla misstankar i detta hänseende, men ins. vill dock ej att någon skugga i detta fall skall vidlåda polisen. Inskan nemligen vitsorda polisens mit aw pugtfälla och utkräfva böter af hundarnes ägare; ja detta nit har gått så långt, att äfven personer, som icke varit ägare till en hund, utan som blott tillfälligtvis fått besök af en af dessa förföljda varelser — fått för dem erlägga böter. Ins. känner åtminstone ett sådant fall, då en person fick betala 3: 16 för en för lösdrifveri på bar gerning ertappad hund, oaktadt han ej hade den minsta äganderätt till samma hund; men han dömdes derför, att hunden medföljt hans dräng och varit synlig på hans gård. Den arme mannen protesterade, anhöll att polisen vill annamma hunden, som ju eljest kunde komma att kosta honom mångfaldiga 3: 16 — men förgäfves! Domen var fallen — att fullfölja besvär hade ju medfört ännu mera besvär — det fick alltså bli dervid. Då denna lilla berättelse, såsom man finner, endast afser att hålla polisen fri från all obehörig misstanka, att de ofvanskrefne förlusterna af 229 rdr skulle vara vållade genom någon dess försumlighet att utkräfva böter, så hoppas ins. att den ärade red. af Handels-Tidningen ej vägrar att meddeia den till allmänhetens kännedom. Red. är ju, enligt hvad man säger, mån om polisens anseende och lärer derföre vägra att intaga allting, som kunde förringa detta anseende — men här är ju inte fråga om något sådant