Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1853, sida 1

— Således har ni ej mera än det lilla salig sriherrinnans saliga tant genom testamente — — — Nej, nej, verkligen icke, men man fär vara nöjd med Guds beslut. Var god försegla min salig hustrus nipper. Therese höll på att döda mig, så skarpt klippte hon af min krona. Men det var den sista tjensten. Friherrinnan sick i kistan sin myrthenkrans och kom som en ung brud in i sin Herras glädje, der hon skulle möta honom, som sordomen, högmodet, sveket och svagheten beröfvat henne. Det blef sedan en svår tid. Man glömde mig alldeles, man vattnade mig ej, solen brände, jag försmäktade. — Åh, Herre Gud, sade en gumma, som skulle skura rummet, månntro den der myrthenstackaren lefver? Och så hällde hon öfver mig litet sköljvatten. Det svalkade mig och jag reste åter på de få blad, jag hade qvar. Jag återfick sans och lif, tack vare gummans omsorg. Dagen derpå stod jag i fönstret. En ståtlig likvagn stod utanför, en kista, prydd med silfverstjernor, sattes der in — och nu rullade vagnen nedåt gatan. Den, som lagt det svartkantade kortet i visitlådan, kördes ur huset. (Forts.)