Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1853, sida 2

lar non dock UIIIIAIIC all alvisa unge grelven, som ångerfull åter kommer och ber om hennes hand. Denne står sålunda beröfvad både sin älskade och sin trolofvade, den vackra fröken Evelina v. Kronberg. Den mörka ande, som till stor del tillställt och ledt denna oreda, är Valentin Ranke, grefvens kammartjenare och halfbror, som drifves af de dubbla motiverna: sin försmådda kärlek till Regina och hämdlystnad mot gresven för en emottagen förolämpning. — Allt detta är inväfdt i en intrig, som är väl sammanbunden och rik på effektscener, ehuru alltför larmoyant och enformig, genom bristen på allt komiskt element. Pjesen utfördes i allmänhet ganska godt. Särskilt förtjena hr Berglund och m:ll Flygare losord för deras utförande, den förre afjägmästarens, den sednare af Reginas rätt svåra rol. Mot hr Berglund kan anmärkas, att han ej från början gjort rätt klar för sig den karakter han skulle återgifva, så att den gamle jägmästaren framstod något stridande mot sig Jäl den ena gången alltför brutal och den andra alltför vek; men hr B. hade den stora förtjensten att han var alltid inne i sin rol och egnade åt den sin uppmärksamhet, med mindre tanke på sin egen person och på publiken. — M:ll Flygare röjde ganska goda anlag såsom tragisk skådespelerska och hade flera mycket lyckliga momanger, särdeles i de mera gripande situationerna. Men hon bör taga sig till vara, att ej vara för mycket tragisk alltigenom, och framför allt att ej inlägga en falsk pathos vid uttalandet af ord, der denna pathos ej är påkallad. Vi hemställa till den unga skådespelerskan om hon tror, att en 15-årig landtslicka talar med den accent och rör sig med de gester, med hvilka hon i första akten uppträdde. Må man akta sig för det falska föreställningssätt, som gör sig så mycket gällande, att scenen fordrar ett visst eget sätt att vara, som skiljer sig ifrån det vanliga lifvet. Det är tvertom detta sednare man skall studera och återgifva det med sanning och natur. Allt maneår är en farlig sak och det fordras en stor inneboende talang att öfvervinna dess tvångtröja, ifall man låtit en gång pålagga sig densamma. I afseende å m:ll Flygare anmärka vi ytterligare en sak, som eljest må anses obetydlig, att hon i första akten gerna kunde ha låtit klädningen lika omsluta båda axlarne. Det är blott hos en person, af hvilken man väntar sig något mera, som man önskar förebygga sådana små stötestenar. — Hr Pettersson, såsom unga grefven, var hr Dettersson, och syntes vara rätt nöjd med att vara denna personlighet. Det är dock ej nog med att att presentera ett någorlunda hyggligt yttre; man bör äfven laga att detta yttre blir uttryck för något inre af värde. I annat fall riskerar man att visa sig hvad man kallar fadd, och detta är något. som en ung skådespelare bör mycket akta sig för. I åtskilliga partier var hr P. emellertid rätt lycklig, och skulle ha varit det ännu mer, om han kunnat beherrska den irrande blick, som nu oupphörligt aflägsnade honom ifrån sin rol. — Samma anmärkning gäller hr Pulchau, som behandlade sin rol alltför nonchalant och var föga inne uti den karakter han borde framställa. — Mill Håkansson hade en ledsam rol, men var ock temligen tvungen och generad. Hennes kostym i de första akterna var ej lyckad. Lilla Kusin, en lislig och pikant fransysk komedi, hade sitt egentliga intresse i det verkligen naiva, lifliga och intagande sätt, hvarpå m:ll Fehrnsträm utförde lilla kusinens rol. Vi tro oss yttra detta omdöme fullt opartiskt, oaktadt m:ll Fehrnströms behagliga utseende och vackra figur väl kunde ha makt att besticka äfven den mest rigorösa recensents omdöme. Men m:ll Fehrnström har något, som åtminstone för oss har ett stort värde, kanske just derföre att det är så sällsynt: hon äger en sann och naturlig naivitet. Måtte hon bevara denna vackra egenskap, som utgår blott ifrån ett okonstladt och oskyldigt sinne, och hon skall, om vi ej misstaga oss alltför mycket, hafva en framtid af utmärkelse på skådespelarebanan. Vi äro öfvertygade att Lilla Kusin skall med nöje ses mer än en gång. Rörande de sceniska arrangementerna vilja vi ej mycket yttra, emedan man sannolikt i detta fall har små tillgångar. I afseende å jägmästare-boställets inredning hörde vi dock den rigtiga anmärkning göras, att en jag vare ej halt sin hand dermed, emedan han ej skulle hängt I —