Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1853, sida 2

— —————— rosor — det var en sorts esterblomning, lik den som en törnros drifver strax innan hon saller löfven och dör. Påföljande vår upphörde min herrskarinnas besök. Hon var och blef borta. Men en skön morgon, bittida, just när solen rann upp, hemtade kammarjungfrun in mig och satte mig bredvid min frökens säng. — Nu var blomningen slutad på ena kinden, men brann desto klarare på den andra. — Ack! se der vår myrthen, hviskade hon och utsträckte sina magra armar. Hon strök som vanligt min krona; men den spindelfina, genomskinliga handen brände som eld. — Hör på, Therese, sade hon till kammarjungfrun; när jag är död skall du fläta mig en vacker myrthenkrans och sätta på mitt hufvud. I detta ögonblick inträdde baronen. Jag hade sällan förut sett honom. — Hur är det med dig? frågade han. — Bra, Frans, ganska bra. — Ah-ja, doktorn säger att det nog går öfver. Känner du dig lättare? Ia, med hvarje dag lättare; gladare, närmare saligheten, sade friherrinnan, med förklaÄ — rad blick. AV Må