När vi kommo till staden sick jag min plats i unga friherrinnans kabinett. Men jag stod der ensam och hade ej en kanarisogel haft sin bur fönstret, hade jag dödt af ledsnad. Hvarje dag skötte friherrinnan mig med egna händer; men hon var tyst, sluten och sorgsen. — Han är illa sjuk, hviskade hon ofta; sorgen lägger honom i grafven, men vi skola ändå ega hvarandra till slut. Jag förstod henne icke, men gissade på den unga presten. Det var om våren. Jag gjorde mig till att skjuta friska blad och se fryntlig ut, då sriherrinnan en morgon kom in till mig. Jag hade alldrig sett hennes ansigte så förklaradt som då. Hon höll ett bref med svarta kanter i handen. — Han är död och du blommar, vår myrthen! Du vet ej af hvad det är, att älska, lida och döl — Man skakar på hufvudet åt min bröstsjuka — ja-ja, J högvise doktorer; för mitt bröst han J ingen bot — jag känner, jag — Trettio år, fyra månader och tretton dagar står der i brefvet. Således gick han före — jag kommer efter, jag. (Hon smålog). Besynnerligt, jag sörjer icke, jag är glad — så säker är jag om återseendet. Efter denna tid besökte hon mig dagligen. På hennes kinder brunno ett par skarpt röda