Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1853, sida 1

— :::i: 2Cä AAz — — —— den uslingen, bröt baronen ut med hetta, för att bli qvitt samtalet, så förbannar jag dig — förbannar dig — se så, farväl! Med dessa ord störtade han ur rummet och tog sig väl ett par glas Sherry till, för att hindra alterationen. Som friherrinnan spått, sökte fröken tröst i hennes armar; men fick ingen annan än den: — Du vet, att då pappa engång fått något i hufvudet, så är han envis som döden. Svaghet oeh envishet följas alltid åt. Påföljande höst höll man mycket stök i alla rummen. En hel månad höll man på med att måla, förgylla och putsa. En gipsmakare lagade de små kärleksgudarne i taket, en bonare polerade golsven, en tapetserare draperade fönster och alkover. Det var någonting som skulle ske, men ingen af oss blommor visste hvad det skulle betyda. Fröken sågo vi ej till. Gamle Fredlund hade hela sommaren vattnat oss, men ej sagt ett ord. När allt var färdigt i rummen visste vi ej hvad vi skulle tänka. En vacker dag kom husmamsellen och frökens kammarjungfru in. Den förra hade en sax i handen.