Min första Trädgård. Fantasi af Alexis. (Forts. fr. N:o 25.) — Baronessan vinkade åt henne och hon föll i sin mors armar. — Jag har talat vid pappa, hviskade hon, jag har bönfallit — var modig, min flicka, som det höfves en flicka med ditt namn. Bed sjelf din älskade far. — Min far, min älskade far, förlåt mig! Baronen rätade på sig. — Min älskade Stefanie har redan bedt mig förlåta dig — jag förlåter dig. — Tack! älskade pappa, ropade flickan och en skymt af hopp flög öfver det bleka ansigtet. — Men, fortfor baronen, förlåtelse är annat än tillåtelse. — Du måste slita den ovärdiges bild ur din själ. — Han är ej ovärdig, min far, yttrade flickan, uppresande hufvudet; han är ej ovärdig min kärlek. Baronen plockade förlägen på bordtäcket. — Du ser, min flicka, att din far sjelf lider, men anser sig vara skyldig sig sjelf, sitt namn och dig — inföll friherrinnan — — Ja, jag lider, men vill du gifta dig med