Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1853, sida 1

— Den otäcka menniskan. Men nu är de allt nog både till krans och krona, sade pigan mamsellin står i tankarne. Man upphörde att klippa mig. Jag var fro dig den tiden, så att det var obetydligt jag led om aftonen samma dag brann lampan i blom sterkabinettet. Klockan var mycket och allå mina kamrater slumrade. Jag var ensam va ken, ty jag väntade att få se upplösningen. Den kom snart. Min fröken kom ensam ir och kastade sig i soffan. Hon var, som de sagt, blek som en döende och stirrade met torra ögon rätt framför sig. Ändtligen steg hon upp och nalkades mig. — Stackars min myrthen så du ser ut, sad hon och strök med sin fina sammetshand mir stympade krona. — Låt se, jag var tio år, har sexton, då vi planterade en liten aflägg; der vexte, liksom vår kärlek, högre och högre mec hvarje år. Nu är det slut — stympad stå myrthen, men han vexer igen; förstörd stål min lycka, men den vexer alldrig igen. Alldrig alldrig, upprepade hon och föll i en stilla gråt Upplösningen som jag väntat — var tårar. När. min fröken flyttade fick jag också flytta Kammarjungfrun hade mig i knåt hela tiden