Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1853, sida 1

— 2 — Herre Gud, det är qvistar nog på den myrthen för att göra tio kronor, sade pigan. — Och ändå, inföll husmamsellen, vill både baronen och friherrinnan att fröken skulle ha kyrkkrona; men fröken sade: myrthen var min ungdomsvän, han också, — han skall, åtminstone han, följa mig i brudstolen. — Stackars fröken! — inte tycker jag om fästmannen — — Inte jag heller, svarade mamsellen och började klippa af mina spädaste grenar. — Ja, inte ser han så bra ut som magistern, anmärkte pigan. — Ah, det går nog an, men han blir väl en lika elak man som far före honom. Jag vet bäst hvad den stackars friherrinnan på Mörkadal fick lida af hans snålhet och envishet; en djefvul var han mot sin hustru och en blodsugare mot sitt folk. — Jo-jo — åh intet är det för annat än pengarne seen. — Ja, stackars slicka. Också ser hon ut, som om hon skulle gå till döden; men det bindrar ändå icke målaren att pryda salen med brudfolkets förenade vapen, som luta mot hvarandra; det hindrar ändå icke, att det blir en stor fest och mycken munterhet, — och allraminst hindrar det brudgummen att glädja sig åt arfyet.