Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1853, sida 2

— Inrikes Nyheter. Cötheborg. Under det Frankrikes nye kejsare begagnar alla tillfällen att försäkra Europa om sina fredliga tänkesätt, under det Frankrikes heloch halfofficiella tidningar göra sig all möda för att bevisa att kejsardömet är freden, under det man äfven i andra än franska tidningar, t. ex. nu senast i Hamb. Corr., hör predikas, att freden nästan omöjligen kan rubbas sedan Bonaparte lyckats befästa sitt välde i det oroliga Frankrike och detta hans välde erkänts af Europas öfriga makter, antyda de rustningar, som företagas i de till Frankrike gränsade stater, att dessas regeringar anse kejsardömet betyda detsamma som kriget. England förstorar sin flotta, förstärker artilleriet, uppsätter en ny milis och befästar sina kuster; Belgien förökar sin arm och företager förbättringar i dess organisation; i Tyskland förestår en inspektion af samtliga förbundskontingenterna; Österrike inställer den knappt begynta minskningen af sin armå och samlar trupper i Italien. Hvad betyda alla dessa anstalter? Åtminstone icke något förtroende till Bonapartes fredliga försäkringar. Hvad förtroende skulle också kunna sättas till en mans ord, hvilken aldrig funnit sig besvärad af sina afgifna eder och löften, då han ansett det öfverensstämmande med sina fördelar att bryta detsamma! Aflöses den nu i Frankrike skenbart rådande sörtjusningen af köld ocb missnöje, hvilket tillfölje af ombytligheten i franska nationallynnet förr eller senare måste inträffa, och Bonaparte tror sig i ett djerft anfallskrig böra söka en afledare för detta missnöje, då skall han sannerligen icke tveka att tillgripa denna utväg. Skulle äfven en gång resurser tryta honom att tillfredsställa sina på belöning pockande pretorianer, så skall han visst icke göra sig något samvete öfver att hetsa dem på grannländerna, för att der skörda ära och byte. Med den kännedom man äger om franska armåns krigiska sinnesstämning, är äfven att antaga att påtryckningen af denna slutligen blir så stark, att Bonaparte tillochmed mot sin vilja och förr än han det önskar blir nödsakad att kasta sig in i ett krig. Man får icke heller förglömma, att huru outforsklig och ogenomskådlig han annars än är, han likväl i obevakade ögonblick låtit undsalla sig yttranden, som antyda det han i sin hjerna hvälfver djerfva, äfventyrliga planer att hämnas farbroderns nederlag, och fullborda hans gigantiska verk. Vill han en gång kriget, så behöfver man icke eller tro att han derifrån låter afhålla sig genom brist på någon anledning dertill. Uppletandet af en sådan bringar honom säkerligen aldrig i någon förlägenhet. Då det alltså svårligen lär kunna bestridas, att Bonapartes fredliga försäkringar och hans besoldade organers vackra utläggningar af desamma skänka föga eller ingen säkerhet för fredens bestånd, så kunna icke eller de andra makterna anses annat än handla ganska klokt deri, att de söka sätta sina försvarsanstslter i sådant skick, att de kunna möta ett plötsligt anfall af en lömsk och opålitlig granne. Den gamla, ofta vid andra tillfällen med fog bekämpade satsen, si vis pacem para bellum (om du vill freden, får du vara rustad till kriget) äger här, om någonsin, sin rätta tillämplighet. Ja, det skulle tillochmed kunna inträffa, att grannarnas i tider vidtagna försvarsanstalter verka afkylande på Fransosernas och deras beherrskares hetsiga krigiska passioner och sålunda blifva i stånd att förebygga kriget. För ett sådant resultat synes dock, beklagligtvis, utsigterna vara mindre, än för en krigisk vänning af sakerna. För denna senare talar verkligen så mycket dels i Bonapartes egen ställning, dels i Frankrikes invecklade förhållanden. Huru mycket också de Bonapartisha tidningarne må bemöda sig att inprägla kejsardömets fredliga betydelse, så torde likväl flertalet af de mera djupseende Fransmännen derom hysa en motsatt mening. I en berömd fransk statsmans salong, der ett mera fritt språk vanligen föres, yttrade denne kort efter Decemberdådet: PEmpire est sait. Samma statsman yttrade strax ester kejsardomets utropande: la guerre est saite. Frågan om en ny kyrkas anläggande på den s. k. Sprängkullen kommer i dessa dagar, såvida att ånyo agiteras, som en del ansedde borgare åtagit sig att med Februari månads ingång