Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 januari 1853, sida 2

rande som de, hvilka framkallas af karga och stränga, och Georg rördes nästan smärtsamt af sin faders märkbara aktning och stolthet öfver honom. — Han har aldrig till någon förr sagt så mycket som till mig, tänkte han; och hvad skall han göra om jag dör? — Lutad mot trädgårdsstaketet och försänkt i sådana tankar fann Grace sin bror en lugn höstmorgon. — ÄUvad står du här och funderar på, denna klara, vackra dag, bror (ieorg? sade hon, i det hon kom springandes utför tradgårdsgången. Den unge mannen vände sig om, såg på gin systers glada ansigte och sade med ett svårmodigt leende: Hvad du är lycklig, Grace! — wet är jag visst det, och det borde du vara med Georg, ty du är bättre än jag. — yJag år lycklig, Grace — det vill säga: jag hoppas blifva det. — Du är sjuk, jag vet det, sade Grace; du ser så tärd ut. Ack, hvad jag gerna ville att ditt hjerta skulle klappa så som mitt. — Jag är icke frisk, älskade Grace, och jag fruktar jag aldrig blir det, sade han vändande sig bort och fixerande de gulnande träden midt emot. — Ack Georg, käraste Georg, tala icke så!